De vanligaste cellerna i hudens yttersta lager, epidermis eller överhuden, är keratinocyter som producerar keratin som bildar hudens fysiska barriär som skyddar kroppen mot till exempel skadliga ämnen och UV-strålning. Allra ytterst på epidermis, i hornlagret, finns korneocyter som är mogna och döda keratinocyter som har tappat sina cellkärnor.
Ett framträdande kännetecken – i just hornlagret – hos den som har psoriasis är att cellkärnor från keratinocyter stannar kvar i hudlagret till skillnad från i frisk hud där cellkärnorna försvinner efter att de lämnat cellen. Något som kallas parakeratos.
Ett projekt vid Lunds universitet syftar till att omdefiniera bilden av parakeratos, både varför fenomenet uppstår och vilken roll det kan spela för inflammationen vid psoriasis och psoriasisartrit.
Omdefinition. Processer i det yttersta hudlagret kan spela en mycket större roll vid psoriasis än man tidigare trott
Psoriasistidningen har pratat med Ole Sørensen som är adjungerad professor vid institutionen för medicinska vetenskaper, dermatologi och venerologi vid Lunds universitet, som leder projektet Psoriasis parakeratosis – implications for inflammation and autoimmunity som 2025 tilldelats forskningsmedel på 75 000 kronor från Psoriasisfonden.
– I dag ser man parakeratos som ett tecken på att du vid psoriasis har en störning i differentieringen av hornlagret. Det ses alltså mer som ett resultat av den inflammation man har vid psoriasis. Men vi tror att förändringarna i hornlagret faktiskt kan driva inflammationen, säger Ole Sørensen.
Differentiering är den process där cellerna mognar och bildar det skyddande yttersta lagret på huden, där cellkärnorna vanligtvis försvinner. Kortfattat när keratinocyter övergår till att bli korneocyter.
– Parakeratos innebär att innehåll från cellkärnorna som vanligtvis inte kommer i kontakt med immunsystemet plötsligt gör det. Till exempel är histoner (som finns i cellkärnorna, reds. anm.) proinflammatoriska proteiner. Så cellerna utsöndrar faktiskt innehåll som kan driva på inflammation.
Ole Sørensen, adjungerad professor vid institutionen för medicinska vetenskaper, dermatologi och venerologi vid Lunds universitet.
Kärnmaterialet vid parakeratos är alltså inte bara kärnor som krympt och stannat kvar. I vanliga fall har man heller inte immunceller i det yttersta hudlagret, men det har du vid psoriasis, förklarar Ole Sørensen.
Autoantigener och autoantikroppar
I projektplanen finns tre mål uppsatta. Det första handlar om att karaktärisera mekanismerna bakom enukleation, som är processen när kärnan lämnar cellen. Nästa mål är att fastställa om det är så att material från kärnorna vid parakeratos kan aktivera immunsystemet. Alltså om de blir till så kallade autoantigener som felaktigt identifieras som främmande av immunsystemet som då kan reagera med att producera autoantikroppar som kan leda till inflammation.
Det tredje målet handlar om att identifiera autoantigener kopplade till parakeratos och undersöka om de har något samband med svårighetsgrad av psoriasis och utveckling av psoriasisartrit. Projektet beräknas pågå i två till tre år.
Vad skulle de nya tankarna om parakeratos kunna innebära?
– Den senaste tanken när det kommer till psoriasisbehandling är ju att man ska behandla tidigt, att om man sätter in behandling tidigt så blir sjukdomen inte lika svår på längre sikt. Då kan man säga om den här processen med autoantigener och autoantikroppar, att det är ju inte något som immunsystemet glömmer bort utan något som kan hålla i gång en sjukdom under lång tid. Så om vi visar att parakeratos ger upphov till autoantikroppar, så innebär det ännu större anledning att behandla tidigt. Det kan ha stor betydelse längre fram.
Hur ska ni undersöka sambandet med psoriasisartrit?
– En sak med psoriasisartrit är ju att det inte finns något samband mellan svårighetsgrad av psoriasis och risken för att få psoriasisartrit och det kan kännas ganska märkligt. Det vi har tänkt göra är att jämföra blodprover från psoriasispatienter utan psoriasisartrit med blodprover från patienter med psoriasisartrit, för att se om det finns skillnader i de autoantikroppar vi kanske hittar.
Vilka steg kommer att vara viktigast i projektet?
– För mig som grundforskare handlar det om sättet korneocyter bildas på, medan man som läkare tycker det är häftigare om det också kan kopplas till en sjukdom. Men om vi inte förstår precis vad som händer är det såklart svårt att koppla det till en sjukdom på rätt sätt. Vi måste veta vad vi tittar på. Men det mest intressanta är såklart när något är defekt och ger upphov till en sjukdom, annars skulle det ju inte vara så intressant.
Skulle det här kunna innebära nya behandlingsprinciper?
– Det skulle nog framför allt vara ännu ett argument för att behandla sjukdomen tidigt och aggressivt. Det är möjligt att det vi hittar också skulle kunna ha betydelse för hur man ska behandla. Det beror på vad vi hittar. Man brukar prata om hudens acid mantle (ett skyddande surt lager på hudens yta, reds. anm.) och att det är jätteviktigt med ett lågt pH-värde, jag tror att vi kommer att se att den här processen vi ska titta på blir ännu mer defekt när du inte har rätt pH-värde.
Vad vore ett best case-scenario ur patientperspektiv?
– Om vi ser att det här spelar en viktig roll, så kommer det helt klart leda till att man kan börja utveckla nya behandlingar.
