Efter att ha levt med smärtor i bland annat nacke, axlar och händer i minst 30 år fick Hans Brandt diagnosen psoriasisartrit i höstas. Vid samma tillfälle konstaterades att de besvär han minst lika länge haft i hårbotten beror på psoriasis. Förutom hårbotten har han psoriasisutslag i och bakom öronen samt på fötterna.
– Jag har alltid varit kortklippt på grund av klådan. Man har trott att det varit eksem eller kanske torr hud och jag har smörjt för att försöka lindra. Någon läkare som tittade på det sa att det var mjäll och gav mig mjällschampo. Men direkt när någon som var duktig på just psoriasis tittade så såg hon direkt vad det var, och jag fick ett medel att använda i hårbotten och bakom öronen, säger Hans Brandt.
Smärtorna har han sökt vård för vid ett flertal tillfällen, och flera andra tänkbara diagnoser har betats av längs vägen hos neurolog, ortoped och allmänläkare.
– Jag har varit överallt. Någon borde ju kunna ha tänkt tanken att låta en reumatolog titta på det. Mina fingrar har sett hemska ut, krokiga ända sedan jag var liten utan att någon har reagerat på det. Det är det som är det jäkliga, läkaren berättade att den här sjukdomen är så underdiagnostiserad så det är inte klokt. Många är som jag och har gått med smärta alldeles för länge.
Slutade som målare
Vi ska återkomma till vikten av att få rätt diagnos lite senare. Sedan han fick träffa rätt läkare och fått rätt diagnos upplever han att han fått jättebra hjälp och är försiktigt optimistisk till den biologiska läkemedelsbehandling han nyligen påbörjat.
– Jag fick metotrexat först, men den tålde jag inte alls och blev jättedålig. Jag försökte flera gånger med den, men det gick inte. Nu har jag precis fått prova ett biologiskt läkemedel. Jag har bara tagit en spruta än så länge, och skulle tagit en andra om jag inte fått feber efter den första. Det är 14 dagar sedan jag tog den idag, och är det inbillning så spelar det igen roll men jag tycker att stora delar av smärtorna har lindrats. Till exempel i ländryggen när jag står upp för att laga mat. Jag brukar ha en ryggortos som stöd då, men den har jag inte behövt nu, säger Hans Brandt.
Utöver psoriasis och psoriasisartrit har Hans Brandt länge dragits med ett diskbråck som gjorde att han redan under tiden som lärling fick avbryta sin karriär som målare, som var hans drömyrke.
– Jag stod och målade fönster en vinter och stack ut huvudet i 10–15 graders kyla, samtidigt som elementen stod på för fullt inomhus. Jag jobbade i en dålig ställning och spände mig mycket, och läkarnas teori är att jag skadade nacken då. Efter det blev det en massa behandlingar och sjukskrivningar. De ville senare förtidspensionera mig för att det var så trasigt, men det vägrade jag.
Fick jobba med sitt intresse
I stället kom han in på idrotten och den ideella sektorn. Med hjälp av lönebidrag kunde han börja jobba först i en mindre fotbollsförening i Gävle och senare på Gästriklands fotbollsförbund. Som fotbollsintresserad beskriver han det som underbart att få jobba med sitt intresse och efter uppväxten i ett alkoholisthem brann han för att barn och ungdomar skulle ha det så bra som möjligt och att alla skulle få vara med. Till en början jobbade han halvtid och var sjukskriven på halvtid.
En morgon så vaknade jag och kroppen fungerade bara inte. Jag kom inte upp ur sängen.
– Jag trivdes och de trivdes med mig. Så en dag ringde jag Försäkringskassan och frågade om det fanns någon möjlighet att få gå upp till heltid. De höll på att ramla av stolen, det var tydligen en väldigt ovanlig fråga. Det fick jag med garanti om att kunna gå tillbaka till deltid om det inte fungerade.
Livet kom i kapp
Det fungerade ett tag. Men 2008 tog det stopp, och den psykiska ohälsan smög sig på.
– Det var mitt liv som kom i kapp, jag rasade totalt. Vi hade haft en jättebra semester, vi kom hem och jag började jobba igen. Sedan en morgon så vaknade jag och kroppen fungerade bara inte. Jag kom inte upp ur sängen.
På sjukhuset utreddes han för misstänkt infektion, men efter flera månaders utredning och oräkneliga blodprov så skickade läkaren en remiss till psykiatrin. Där tog det en och en halv timme innan han fick veta att han hade drabbats av en djup depression.
– Jag hade väl kämpat på för mycket helt enkelt. Jag tyckte det var så roligt, trivdes och fick göra saker och fick det beröm jag aldrig fick under uppväxten. Jag sög åt mig som en svamp och körde på ännu mer och lät mig säkert utnyttjas också. Jag har alltid haft svårt att stå på mig, det har varit så från att jag var liten och man fick skäll bara man öppnade munnen. Det var nog så även med smärtan när den kom, att vad än läkarna sa att det berodde på så nöjde jag mig med det.
Kunde inget om känslor
Han beskriver det som en hästspark, allting kom på en gång och det blev för mycket. Tidigare hade han bearbetat motgångar på andra sätt, och snarare blivit arg i stället för ledsen om något hänt.
– Jag visste inte hur man gjorde, jag kunde ju inget om känslor överhuvudtaget. Jag har mått dåligt och känt att saker har varit fel tidigare, det har jag gjort i hela mitt liv. I skolan var jag klassens clown vilket är vanligt hos barn med missbrukaruppväxt. De allra flesta får en roll, är man flera barn så är clownen den som ska försöka vara rolig och få beröm på det sättet. Folk skrattar och det var den belöningen jag kunde få som barn. Andra blir ”tapetblommor” som säger och gör ingenting och kan bli utsatta för övergrepp och andra saker. Andra blir rebeller som revolterar och säger ifrån till föräldrarna, och är ofta den som själv hamnar i missbruk. Det är väldigt förenklat, men man får roller i en familj som har problem och i mitt fall var det clownen. Det kan finnas kvar än idag att jag kan skoja till det ibland, men idag är jag fullt medveten om det.
Depressionsdiagnosen kom som något av en chock, det han trodde var fysiskt visade sig vara psykiskt och så pass allvarligt att han blev inlagd en längre tid, och läkaren sjukskrev honom i tre år framåt.
– Det var en äldre läkare som sa att jag inte var tvungen att vara hemma så länge, men att jag då hade tryggheten att kunna gå i terapi och få ut allting. Det behövdes mycket längre än så för att komma på fötter. Så hon visste vad hon gjorde.
I med och motgång
Hans och frun Carina har varit gifta i 40 år, och gått igenom mycket tillsammans. Han säger att de ibland beskriver 2000-talet som ett svart hål, kantat av sjukdomar och dödsfall i familjen. Två år efter att hans depression slog till med full kraft upptäcktes en långt gången cancersjukdom hos Carina, två månader efter att hennes mor begravts efter att ha gått bort i samma sjukdom. Läkarna gav henne fem procents chans att överleva ens fem år till, men trots de dåliga oddsen blev hon friskförklarad 2019.
– Det var fantastiskt. Men jag väntade nog ett halvår innan jag vågade läsa i journalerna om palliativ vård och allting och hur allvarligt det faktiskt var. Man kan tro hon ska stå och hoppa jämfota av glädje då, men då kom hennes utmattning med utbrändhet och stresskänslighet. Att ha levt så osäkert i flera år, inte ens jag förstår det fast jag var med varje steg.
Jag hittade den där Hans som fanns där inne. För jag var ingen alls, jag hade ju en roll men jag var ingen person.
Hans Brandt är idag sjukskriven på heltid sedan tolv år tillbaka på grund av sitt mående, både det fysiska och psykiska. Han och Carina är och har varit varandras stöd genom de svåra tiderna under många år. När han ser tillbaka på tiden efter depressionsdiagnosen och år av behandling kan han reflektera över utvecklingen hos sig själv och vilka verktyg han har för att hantera allting.
– Det har verkligen varit mörkt om sanningen ska fram. Samtidigt så älskar vi varandra mer. Vi kan prata mycket och kommunicerar mycket bättre med varandra. Vi har vuxit som människor, när vi gått igenom det dåliga. Carina är den som känner mig bäst av alla och den som ser de största förändringarna i min personlighet. Hon har fått en ny man sedan jag blev utbränd och fick bromsa upp livet. Jag hittade den där Hans som fanns där inne. För jag var ingen alls, jag hade ju en roll men jag var ingen person. Jag har förstått att jag duger och att jag är bra och har bra värderingar. Men jag är ganska dålig på att ta hand om mig själv, och har dippar ibland. Det går upp och ner, det ska jag inte sticka under stolen med.
Distans till allting
Han berättar att han idag har en bra distans till allting och att många tycker att han är väldigt positiv trots det han gått igenom. Via ett tolvstegsprogram för vuxna barn till alkoholister (och från andra dysfunktionella familjer) har han både bearbetat sin egen barndom och kunnat stötta andra med liknande bakgrund, ofta kvinnor och barn från familjer där det finns missbruksproblem. Den här våren hoppas han och Carina kunna ta tag i ett glädjeämne som fått stå tillbaka i några år.
– Jag har lätt att glädjas åt det lilla och har alltid uppskattat djur, natur, fiske och att umgås med familjen. Vi har vårt sommarparadis, ett fritidshus utanför Ockelbo, där vi inte har kunnat vara så mycket de senaste åren på grund av mina smärtor, Carinas sjukdom och allt annat som hänt. Men i år har vi bestämt att vi ska försöka fixa vägen till sommarhuset och att vi ska bo där uppe i några månader.
