Kenth Eldebrinks bror Anders var ishockeyspelare på världselitnivå och hans tvillingdöttrar Elin och Frida är landslagsspelare i basket och proffs på högsta Europanivå. Man kan fråga sig hur det kommer sig att flera i familjen nått den yttersta svenska idrottseliten.
– Ja, det är ju lite unikt, särskilt som det är inom olika grenar. Så vitt jag vet finns det bara ett annat svenskt brödrapar som vunnit OS-medaljer i vinterrespektive sommar-OS. De heter Calle och Erik Abrahamsson. Calle tog ett silver i ishockey och Erik ett brons i längdhopp på 1920-talet, säger Kenth Eldebrink.
Hade man kunnat sätta en Eldebrink i vilken idrott som helst och den hade nått eliten?
– Kanske kan man säga det, det handlar mycket om attityd, målmedvetenhet, envishet och att försöka bli så bra som möjligt. Min bror skulle nog ha kunnat bli bra i friidrott och jag i en bollsport, det handlar ofta om slump vilken sport det blir. Vi har väl tyckt att det är kul att försöka utveckla sig själv så mycket som möjligt och i idrott får man stort intresse från omvärlden och resultaten är lätta att mäta.
Talang och envishet. För att bli en bra spjutkastare behöver man ha viss talans, men mycket handlar om envishet, fokus och förmågan att lära sig tekniken, enligt Kenth Eldebrink.
Vi träffas hemma i hans lägenhet, högt uppe på en kulle i Mälarhöjden i södra Stockholm med fin utsikt över Mälaren. Han flyttade hit 2018 från Södertälje.
– Jag flyttade mer från än till för det hade hänt så mycket tråkiga saker i Södertälje, bland annat hade min före detta fru gått bort. Och barnen bodde redan i Stockholm, så då ville jag komma närmare dem. Utsikten här påminner om min utsikt över Kalixälven i Norrbotten där jag växte upp. Det finns nog inom mig att tycka om att titta ut över vatten, det är fantastiskt.
Känslan av saknad och sorg kommer och går. För mig är det viktigt att ta emot känslorna.
Kenth Eldebrinks tidigare fru Marianne valde att avsluta sitt liv på en klinik i Schweiz på grund av ALS. Och hans äldsta dotter Sofia gick bort 2023 i sviterna av leukemi.
– Att ens barn dör är nog det värsta man kan råka ut för som förälder. Jag upplever att en del av mig dog tillsammans med Sofia. Känslan av saknad och sorg kommer och går. För mig är det viktigt att ta emot känslorna. Det känns skönt att sakna och gråta, jag kommer nära Sofia då. Och jag vet att hon önskar att vi som är kvar här på jorden ska leva vidare och ha roligt utan att glömma henne.
När vi sätter oss vid köksbordet ber fotografen Anette honom att byta ut sin randiga tröja till något enfärgat, för bildernas skull. Han går upp för att leta. Det dröjer ett tag så Anette ropar att det inte behövs, men till slut kommer han tillbaka i en grå enfärgad tröja. Det visar sig att han funderat en stund på om han skulle välja en rosa tröja eller den grå.
Hur blev spjutkastning din gren?
– Jag har alltid varit duktig på att kasta. Redan som liten parvel tävlade jag med kompisarna när vi hade snöbollskrig och tränade på att kasta så långt som möjligt. Vi gjorde också egna spjut. Det var roligt att kasta längst, säger han med ett skratt.
Men sedan tog det flera år innan han faktiskt började träna spjutkastning på riktigt. Under tiden spelade han spelade fotboll, ishockey och handboll. Men 1971, när han var 16 år, var spjutkastning med bland grenarna vid en skoltävling där den välkände tränaren C-G Pettersson från Södertälje IF var på plats för att följa tävlingen.
– Han tyckte att jag hade talang och föreslog att jag skulle träna med klubben under en vinter. Det var kul, för jag hade aldrig fått förklarat hur man ska kasta, men nu fick jag lära mig teknik. Jag utvecklades snabbt och kastade cirka tio meter längre för varje år som gick. Jag tände till på att jag så snabbt kunde kasta allt längre, så jag ville se hur långt jag kunde komma.
Att slå personliga rekord har alltid gjort mig gladare än att vinna en tävling, även om jag kommit på fjärde eller femte plats.
Kenth blev snabbt bäst bland juniorerna i landet och vann sedan flera SM-guld från 1977 och framåt och kom med i landslaget. 1981 blev han första svensk att nå 90 meter.
– Jag var mer inriktad på att förbättra mig själv än att tävla mot andra. Det är nog typiskt för friidrottare. Att slå personliga rekord har alltid gjort mig gladare än att vinna en tävling, även om jag kommit på fjärde eller femte plats.
Bästa var vinsten i Finnkampen
På Wikipedia beskrivs OS-bronset i Los Angeles 1984 som höjdpunkten i Kenths karriär, men själv tycker han att det bästa var vinsten i Finnkampen 1983, den enda klassiska landskampen i världen som finns kvar. När han pratar om det blir han riktigt engagerad och lutar sig framåt.
– Det var första gången på 23 år som en svensk vann i spjut. Jag vann över Arto Härkönen som slagit mig med två decimeter året innan, men nu vann jag med sju meter. Finnarna vann landskampen överlägset det året, men i media efteråt lät det nästan som om Sverige vunnit eftersom spjutvinsten var så överraskande, säger han och skrattar.
Inte höjdpunkten. En olympisk medalj smäller högt, men Kenth håller en seger i Finnkampen högre.
Två år efter OS-bronset fick han en knäskada och valde att avsluta sin spjutkastarkarriär. Men till skillnad från många andra idrottsmän och -kvinnor hade han då en aktiv civil karriär att falla tillbaka på. Han hade alltid haft ett annat jobb vid sidan av idrotten – de första åren som lärarvikarie inom idrott och slöjd. I mitten av 1980-talet fick han en sponsor, Skandia, som erbjöd honom en internutbildning inom försäkring med full lön samtidigt som det ingick i avtalet att han tränade spjutkastning på halvtid.
– För mig blev det tydligt att det gick att använda det jag lärt mig av idrotten och översätta det till försäljning. Tidigare hade jag gjort träningsplaner och program för att nå ett visst resultat, nu blev det i stället försäljningsplanering med tydliga mål. Samma sak men en annan gren, så att säga.
Inte hindrad av sin psoriasis
Hudsjukdomen har inte hindrat honom, varken i idrotten eller det civila yrket. Sitt första utslag fick han som barn: en fläck under ena knät som var torr och skrovlig. Han blev förskräckt när hans mamma sa »du har nog samma som mormor«.
– För hon hade utslag över hela kroppen. Det finns en historia om mormor som gick till en spågubbe som sa att hon skulle bli frisk. Sedan försvann utslagen efter bara ett par veckor. Det måste vara något psykologiskt. Sedan fick hon tillbaka utslagen i hög ålder, men aldrig lika allvarligt igen, berättar Kenth Eldebrink.
Alltid målvedveten. Spjuktkastningen, säljarkarriären och timrandet. Allt han tar sig för går han in för helhjärtat.
Men Kenths psoriasis har varit ganska lindrig genom åren.
– Den är lite svårare på vintern. Nu till exempel har jag lite utslag i hårbotten, på underbenen och armarna. Det kan klia och bli svårt att sova på nätterna, men man lär sig att leva med sjukdomen.
Barnbarn, jakt, motion och husbygge
På kylskåpet ser vi barnteckningar och en hälsning till »världens bästa morfar«. Inget av barnbarnen har psoriasis.
– Vi har jättekul. Jag kan vara med barnbarnen intensivt, men behöver inte ha ansvaret hela tiden, det är fantastiskt! De är Sofias barn, så det är speciellt.
Utöver barnbarnen, jakt och motion spenderar Kenth idag en hel del tid i Västanfors norr om Kalix där han bygger en timrad loge.
– Jag har alltid varit intresserad av att bygga saker med egna händer. Jag har ju annars jobbat med tjänster som är svåra att ta på. Min farfar var snickare och en gång när jag var i femårsåldern fick jag följa med honom några dagar på ett timringsprojekt, jag fick hålla i verktyg och prova att hugga med en yxa. Då bestämde jag att »det här ska jag också göra när jag blir stor«.
I tjugo år letade han efter en lämplig plats för huset, lika målmedvetet som med allt han företar sig i livet.
– För tio år sedan hittade jag så en fantastisk plats, där jag köpte en jordbruksfastighet. Sedan ansökte jag om bygglov, gallrade bort skog, byggde en väg till platsen, gick en timringskurs, investerade i ett sågverk, köpte tall och började till slut timra för sex år sedan. Logen har åtta kanter – inte fyra – det är en mycket roligare utmaning!
Fakta – Kenth Eldebrink
Ålder: 70
Familj: döttrarna Sofia (dog i leukemi 2023), Elin och Frida 27. Sofias make Petter och deras barn Nora 13, och Bruno 10. Särbo Carina.
Sysselsättning: före detta spjutkastare samt säljare i försäkringsbranschen. Har numera fyra styrelseuppdrag.
Intressen: Samlat på whiskysorter, golfbollar från olika klubbar och Lisa Larson-figurer. Har en blogg om sitt byggprojekt: www.spjutkastarn.com
