Samband mellan inflammation och depression

Mats Lekander är professor i psy­kologi vid Stockholms universi­tet, och leder en forskargrupp vid enheten för psykoneuro­ immunologi. Inom psykoneuroimmunologi studeras bland annat hjärnans samspel med immunsystemet och beteendets roll i sam­ spelet, och ämnet blir snabbt intressant när vi pratar om depression som en samsjuklig­het vid psoriasis och andra inflammatoriska systemsjukdomar. När det kommer till sam­ bandet mellan inflammationer och psykisk ohälsa, vet vi idag mest om det som kallas sjukdomsbeteenden eller sjukdomsrespons, och framför allt vad som händer i akuta situationer, enligt Mats Lekander.

– Vi vet att när en inflammationsprocess drar i gång så har vi en signalering till hjärnan som både går via blodet och via nerver, som dels är till för att reglera inflam­mationsaktiviteten och dels till för att reglera beteendet för att öka tillfrisknandegraden. Det här har kanske framför allt utvecklats från behovet att skydda sig från infektio­ner, men de här signaleringsprocesserna till hjärnan uppstår även vid icke­smittsamma sjukdomar. Huvudeffekten av den här signale­ringen är att man minskar aktivitetsnivån och blir mindre motiverad till att röra på sig eller ta nya sociala kontakter. Man blir lite mindre motiverad till att göra saker man vanligtvis gillar, och försöker undvika obehag.

Ytliga likheter

Inom forskningen på området har det sedan ganska lång tid tillbaka funnits tankar på att den här typen av aktivitet i kroppen också är inblandad vid så att säga vanliga depres­sioner, alltså utan inflammatorisk sjukdom i bakgrunden, eftersom man även där ser liknande förändringar i till exempel aptit, motivation, trötthet och sömn.
– Från dessa ytliga likheter mellan immunaktivering och depression kom tan­ken att inflammationsprocesser kanske är inblandade när en människa utvecklar en egentlig depression. Och att det kan vara de här processerna som gör att samsjukligheten är så väldigt stor vid inflammatoriska sjukdomar som till exempel psoriasis, då vi vet att det då är be­ tydligt större risk att också uppfylla kriterier för depression, säger Mats Lekander.

Mats Lekander, professor i psykologi vid Stockholms universitet.

Med kunskaper om mekanismerna i krop­pen och ytliga likheter mellan olika tillstånd uppstår frågan: Hur kan vi ta reda på om påverkan på hjärnan från inflammations­ processerna också är en orsak till högre samsjuklighet?

– Det är väl egentligen den stora nöten som är kvar att knäcka, att se hur starkt det sambandet är. Vi är ganska säkra på att sambandet finns, när till exempel personer med hepatit C och vissa typer av tumörsjukdomar behandlas med pro­inflammatoriska ämnen så finns det en enorm överrisk för att de utveck­lar en depression, där vet man att det finns en orsak och verkan. En ytterligare sak som möjligtvis talar för ett orsakssamband är att vid behandling med biologiska läke­medel vid inflammatoriska sjukdomar, så påverkas inte bara sjukdomsbesvären utan också måendeprocesser och graden av depression. Det kan förvisso även bero på förbättringen av sjukdomen i sig och måste inte tala för att det är inflammation som ligger bakom depressionen, men det är ganska sannolikt.

Vilka är känsligast?

Mats Lekander berättar om den forskning som pågår idag, där man vill ta reda på mer om vilka som är känsligare än andra för påverkan av inflammatorisk aktivitet och om det går att förstå vilka egenskaper i våra kroppar och hjärnor det beror på.

– Det är jättestor skillnad mellan personer. Vi kan till exempel tänka ur ett covid­perspektiv, där det är väldigt svårt att förutsäga vem som löper risk att drabbas av till exempel en cytokin­ storm (en okontrollerad immunreaktion). Samma typ av problematik finns vid sepsis, vi vet att den inflammatoriska aktiviteten kan flamma upp men det är svårt att ställa diagnosen och veta vilka som är känsliga för aktiviteten. Och om vi tänker på personer som har en inflammatorisk sjukdom, vilka av dem är mest känsliga för att också utveckla depression? Den frågan är jätteintressant, och jag hoppas att grundforskningen vi gör om hjärnans svar på akut inflammatorisk aktivitet kan berätta något om känsligheten för att utveckla depression över tid. Att förstå både mekanismerna och individuella skill­nader bättre är jätteviktigt, både för grund­ forskningen och för den tillämpade delen av immunpsykiatrin.

Vi går mot en alltmer individualiserad sjuk­vård, redan idag finns nationella screening­program för att kunna upptäcka och behandla olika tillstånd och sjukdomar tidigt. Även om vi idag inte är särskilt välscreenade när det kommer till psykisk ohälsa så är det inget otänkbart framtidsscenario att vi försöker upptäcka tidigt vilka som löper högre risk att drabbas av till exempel depressioner vid inflammatoriska sjukdomar.

Förbehandling av depression

– Det går att tänka sig att det finns gene­tiska faktorer som avgör känsligheten. Det går också att tänka sig att vi upptäcker en psykologisk profil med en rädsla för kropps­ liga förändringar. Det pågår mycket forskning om så kallad introception, eller perception av den egna kroppen, alltså hur mycket man påverkas av signaler från kroppen, säger Mats Lekander och berättar att de just nu håller på att studera hjärnans struktur och vilka delar av den som svarar på inflammatorisk aktivi­tet, för att förhoppningsvis kunna få reda på mer om vilka som blir sjukast och vilka som upplever mest oro. Kunskap som skulle kunna användas i förebyggande syfte.

– Om vi översätter det till en psoriasis­situation så kan man tänka sig ett batteri av både frågor och biologiska tester som skulle kunna förutsäga ökad risk för att utveckla depression. Eftersom vi vet att till exempel aktivitet, inte bara fysisk utan också beteen­deaktivering, motverkar depression så kan man vara extra noggrann med hälsobeteen­den för en sådan person. Man kan se till att de får behandling mot insomni om de har problem med sömnen. Eftersom vi vet att insomni är en stark prediktor för depression är det en sak för vården att hålla koll på hos personer som debuterar med psoriasis. En annan åtgärd på biomedicinsk nivå skulle kunna vara att behandla inflammatorisk aktivitet som vi vet ökar risken för depres­ sion. Å andra sidan är det sannolikt samma inflammation som orsakar själva psoriasisen och som ändå ska behandlas. Men det kan handla om dosering av läkemedel eller liknande som kan belysas genom att förstå hjärnans känslighet, säger Mats Lekander och poängterar en sak om förbyggande åtgärder.

– Oavsett om vi screenar folk eller inte så vet vi att de här faktorerna är viktiga för att motverka och faktiskt också minska depressi­va besvär. Alltså beteendeaktivering som ingår i nästan all psykologisk behandling mot de­pression, och fysisk aktivitet är en del av det, samt insomnibehandling som är både effektiv och ganska lätt att genomföra. Många av de här åtgärderna skulle sjukvården kunna bli bättre på att erbjuda. ■

FAKTA
Stigmatisering och sjukdomsundvikande beteende

Det pågår sedan länge forskning om sjukdomsundvikande beteenden och upptäckt av sjukdom hos djur, och på senare år även hos människor. Det sitter djupt rotat i oss att undvika saker som kan vara tecken på sjukdom, vilket går att koppla till stigmatisering vid synliga sjukdomar. Depression i samband med psoriasis har historiskt ofta förklarats som ett resultat av just stigmatisering, tillsammans med den fysiska belastningen från sjukdomen.

– Jag tror att en evolutionär mekanism är att undvika infektion, för det har varit farligt i miljoner år och är fortfarande farligt. Då kan det vara så att även tillstånd som inte är smittsamma så att säga också åker med på köpet, på ren fördomsbasis kan man tycka. Det kostar inte så mycket att undvika en person som inte är smittsam, men det kan kosta mycket att missa att undvika en person som kan vara smittsam. Då kanske sjukdomar som inte är smittsamma också drabbas av den här trubbiga mekanismen. Det är lite spekulativt, men jag tycker att det är ett intressant evolutionärt perspektiv på stigma och på hur personer som är sjuka drabbas inte bara av sitt eget mående utan också av hur andra människor behandlar dem, säger Mats Lekander som hoppas att vi i takt med att kunskapen ökar blir bättre på att inte bidra till stigmatisering.

–  Jag tycker att synsättet förändras, men om vi tänker på de här undvikande beteendena så har vi en tendens att observera och undvika sådant som avviker. Och när vi till exempel har jämfört olika etniska gruppers förmåga att känna igen sjukdomstecken bara från bilder på ansikten, så skiljer det ingenting i den iakttagelseförmågan hos olika folkgrupper, inklusive jägare och samlare. Och läkare är inte bättre än icke-medicinskt erfarna och outbildade personer på att se de här tecknen. Det som vi ofta tror är en ganska allmän egenskap, att någon som avviker, ser trött ut eller har sår, ger en ganska primitiv undvikan- de reaktion. Den kanske kan tränas bort eller minskas genom ökad kunskap, men där är vi inte riktigt ännu. Och det är väl extra relevant vid en sjukdom som psoriasis.