Din och andras forskning har visat att psoriasisvården inte är jämlik i Sverige, vilket är en av orsakerna till att Socialstyrelsen i våras släppte remissversionen av nationella riktlinjer för vård vid psoriasis. Vad tror du ojämlikheterna i den svenska psoriasisvården beror på?
Landstingen har olika förutsättningar beroende på skillnader i geografi, befolknings- och skatteunderlag. Sen finns det förstås andra regionala ojämlikheter, till exempel de av brukare mycket uppskattade mottagningar av Psoriasisföreningens, som bara finns i Storstockholm.
Socialstyrelsens nationella riktlinjer är enbart rekommendationer och stöd till beslutsfattare, de är alltså inte tvingande eller bindande på något vis. Vad kan man göra mer från statens håll för att förbättra vården, då ansvaret för sjukvården i första hand ligger hos landstingen?
Den demografiska utvecklingen, med en stadig åldrande befolkning och ökande kostnader, gör det omöjlig för sjukvården att fortsätta i framtiden med samma upplägg som idag. Nyckeln till framgången är att öka kunskapen om hälsa i befolkningen. Vi är alla intresserade av vår hälsa, och våra dagliga beslut är det som påverkar vår hälsa mest. Tyvärr är det svårt att hitta rätt information bland allt brus eftersom det flesta avsändare har begränsad kunskap och/eller ett särintresse. Staten är en avsändare som har stort förtroende i Sverige och kunde spara enorma summor via att satsa på prevention.
Ett relaterat problem som staten behöver adressera är att hjälpa att öka kunskapen i själva sjukvården och sjukvårdsförvaltningen. Sverige är exempelvis ett av fåtal länder i Europa där vidareutbildning för vårdpersonal är inte reglerad – det är bedrövligt. Som du vet kan det ta många decennier tills att ny kunskap har blivit en standard i sjukvården. Det finns exempelvis många föråldrade uppfattningar om övervikt och fetma i sjukvården.
Vad behöver landstingen bli bättre på?
Att ha en bättre dialog med professionen samt att samarbeta över länsgränser.
Staten är en avsändare som har stort förtroende i Sverige och kunde spara enorma summor via att satsa på prevention.
Psoriasisförbundets valbudskap är ”Psoriasis är en kronisk systemsjukdom som kräver helhetssyn” – vad är utmaningen med just kroniska sjukdomar, som psoriasis, som politikerna bör vara medvetna om och kunna planera för?
Vi har i västvärlden en epidemi av kroniska sjukdomar som är kopplat till kronisk inflammation, såsom: övervikt, hjärtkärlsjukdomar, depression med mera. Tyvärr har den västerländska medicinen en tradition att dela in människan i olika organsystem och se på dem isolerat, istället för att se helheten. På den vetenskapliga frontlinjen blir det dock nu tydlig att dessa hälsoproblem är uttryck för den så kallade västerländska livsstilen med fysisk passivitet (stillasittande) och ”död” industritillverkad mat som innehåller mycket socker. Här behövs det förutom den nämnda kunskapssatsningen också lagar och förordningar som inte gynnar industriella matproducenter men folkhälsan.
Om du fick önska något som kunde förbättra psoriasisvården i Sverige avsevärt – vad skulle det vara?
Att alla vårdgivare pratar med brukaren om hela livssituationen.
Prof. Marcus Schmitt-Egenolf
